Hanna Sandells vaxblekeri

Vändning av vaxet pågår i vaxblekeriet.

Vax blev ingen blek historia

Jag är inte mer än 7-8 år gammal. Min promenad börjar från vårt nybyggda hus på Villagatan. Det är grusväg fram till korsningen med Vrigstadvägen som har stenbeläggning, det tar bara fem minuter tills jag är framme.

Första huset jag passerar är den skola jag går i, därefter Sävsjö sjukstuga och vidare förbi "Hönannas" hus i början på "Kvickaliden". Uppe på krönet av backen bor två av mina lekkamrater "Stickan" och "Lillejan" på berget.

Nu är jag nästan framme. Mitt i backen gör vägen en krök och där bor Hanna Sandell, ägare till vaxblekeriet. Två jättehöga granar står som väktare när jag går in på gångvägen till huset. Till vänster om gångstigen finns en syrénberså, ett jordgubbsland där jag brukar rensa och äta bären. Framför köksfönstret står ett äppelträd med vinterfrukt som jag får avsmaka vid julkalaset

Huset är gammalt och vackert med två torn och en glasveranda, ett uthus med två vedbodar, en till husets ägare och en till fröken Bringströmer som hyr på andra våning. Det finns även ett utrymme i samma byggnad som användes för att hysa färdiga produkter från vaxblekeriet. Tomten är ganska stor, cirka 2000 kvadratmeter. Vaxblekeriet ligger nedanför huset och består av ett hus i markplan med två dörrar. I dörren till vänster börjar jag min arbetsdag. Rummet består av en smältugn, vattenbassäng samt utrymme för säckväv som man lägger på kardelerna.

Mina arbetsuppgifter är att hugga sönder vaxkakor i små bitar som Annie tar emot och smälter i ugnen. Annie är en trotjänarinna som är anställd av Hanna Sandell. Hon ärver senare huset och vaxblekeriet. Ugnen består av kopparplåt och är mycket ömtålig varför det bara är Hanna och Annie som är betrodda att röra om med trästaven. Arbetsdagen börjar halvåtta till klockan tolv. Mina arbetsuppgifter är bl.a. att elda i ugnen. Annie är mycket noga med storleken på vedträet jag lägger in, varför jag alltid måste visa detsamma och få det godkänt.
Eftermiddagspasset börjar klockan halv fem och pågår en halvtimma. Ett arbetslag består av sex personer. Annie som häller det varma vaxet i en djup ränna med flera små hål i. Vaxet rinner då ner på en vals som jag drar med jämn rytm. Valsen är delvis nersänkt i den kalla vattenbassängen. När vaxet kommer ner i det kalla vattnet bildas långa platta band. Där finns då två lag redo med räfsor för att bära upp vaxet för vidare transport ut till karelerna.
Karelerna består av långa ställningar gjorda av mindre träd cirka tio meter långa. Ovanpå dessa lägger man ut säckväv uppspända med pinnar som då blir som en jättestor balja vilket gör att vaxet ligger skyddat. Nu är det solens tur att göra sitt arbete
Nu skall jag beskriva den sista fasen. Vi går nu in i dörren till höger och i detta rum skall den sista smältningen ske. Det blekta vaxet smältes och hälls upp på kaffefat för att stelna och den färdiga produkten blir nu hanterbar och lätt att packa. Minne från den processen är röda handflator eftersom man kände på vaxkakan medan den ännu var varm då det var lättare att få den att släppa från fatet.
Vilka var det då som medverkade i detta arbete? Vaxblekeriets närmsta grannar var Hanna Niklasson och Hulda Ahlgren samt min bror Rolf och min mor Ester. Kvinnorna hade klut på huvudet och färgglada förkläden.
Ett minne som sitter kvar är den doft av honung som spred sig utomhus i vaxblekeriet och många fjärilar i vackra färger.
Ovanstående är den minnesbild jag har av tillverkningen.

Från höger Hanna Sandell, Greta Klein och Annie Sandell. Övriga är okända

Vaxblekeriet.

Allan Andersson

Vaxblekningsproceduren

Sävsjö Hembygdsförening köpte år 1963 vaxblekeriet av fröken Annie Sandell och flyttade ett par år senare byggnaden till den nuvarande platsen i Hembygdsparken. Den hade förut legat vid gamla Vrigstadvägen, nästan vid krönet av den s. k. Kvickaliden. Dit hade den flyttats från ursprungsorten Eksjö omkr. år 1900 och hade väl då tjänstgjort i ett 50-tal år.

Vaxblekeriet i Eksjö anlades omkr. år 1850 av Erik Runstedt och övertogs så småningom först av dottern Carolina Fogelberg, sedan av en andra dotter, Emma SandelL Den sistnämnda efterträddes i sin tur av sin dotter Hanna, som okänd anledning flyttade rörelsen med byggnad och inventarier till Sävsjö. Här blektes vax ända till år 1950, då den då 80-åriga Hanna Sandell lade ner verksamheten. Fosterdottern Annie, som hjälpt till i många år och som var väl förfaren, drev aldrig vaxblekeriet på egen hand

Vaxblekningsproceduren

Vax har blekts i Sverige åtminstone sedan 1740-talet och användes framför allt vid tillverkning av vaxljus och vaxstaplar. För framställningen av vaxstaplar finns i vårt vaxblekeri stöpställning och upprullningscylinder i behåll, men i varje fall på senare år har säkert produktionen varit obetydlig eller ingen. Här blektes vax i huvudsak till apotek och droghandlare, vilket klart framgår av bevarade kassaböckerna.

Kunderna sände sitt oblekta vax som fraktgods på järnvägen till Sävsjö. De stora gula kakorna vägdes och höggs därefter sönder i småbitar. Detta gjordes på huggkubben i trälåren bredvid grytan i förrummet. Runt omkring låren kläddes med väv, för att vaxbitarna inte skulle sprätta i väg för långt och förfaras.

Elden under grytan tändes kl. 6 på morgonen och efter en timme kokade de 10 liter vatten, som hällts i. Då lades vaxbitarna i det heta vattnet och fick smälta under ständig omrörning. Man rörde med en s.k. tvet, en trekantig nedåt avsmalnande trästake och skulle röra nästan ner till den djupa grytans botten - alltså inte ända ner. Vaxet fick absolut inte koka. Då det efter fem timmar började sjuda, avbröts eldningen och glöden under grytan rakades ut med rakan.

Vaxet skummades, varefter grytan täcktes med ett trälock, filtar och täcken, för att vaxmassan skulle hälla värmen. Så fick det hela stå i exakt 4 1/2- timme, till kl. 16.30

Då hade den stora cementbassängen fyllts med kallt vatten och den med silduk försedda blecksilen placerats över de båda kopparsilarna, som hängts upp i sina fästen på bassängens övre del mot grytan. Ur den nu avtäckta grytan östes det fortfarande varma vaxet med en skopa och hälldes försiktig över den översta silen. Vaxet passerade genom silarna och rann i tunna strålar ner över den under silarna upphängda trävalsen. Denna var något nedsänkt i bassängvattnet och vevades under hela proceduren sakta runt När det nerrunna vaxet kom i kontakt med det kalla vattnet, stelnade det och lämnade valsen som långa, tunna band.

Fr. v.: Jan Andersson, Annie Sandell och Greta Klein.

Dessa flöt i vattnet och räfsades ned med 2 räfsor fram mot bassängens nedre kortända. Framför denna hade en bår ställts på bockar och vaxbanden fördes in över denna. När båren var fylld, bars den ut till blekhagen bakom blekeribyggnaden.

Den inhägnade blekhagen var fylld av långa rader s.k. kareler. Karelerna, d v s blekställningarna, bestod av parvis löpande trälister, som fästs på i marken nedslagna ben. På listerna placerades "mattor" av 135 cm långa träribbor, som bundits samman med snören Mattorna rullades ut på trälisterna. Ovanpå mattorna lades säckvävsmattor, vilka med fastsydda snören bands vid fästpinnar , som med jämna mellanrum stacks ned i. underlaget. Väven spändes så, att det mellan de uppstående kanterna bildades en grund fåra. Varje kardel - det fanns ca 15 st. - var omkr. 30 m lång. Karelerna sattes upp under senvåren och stod sedan färdiga för användning hela sornmaren. På hösten togs trä- och säckvävsmattor in för vinterförvaring. Vaxblekning var ett sommararbete.

Vaxbanden från den fyllda båren breddes ut i karelerna och fick sedan ligga där för blekning ca en månad. Under den tiden vändes vaxet flera gånger med en träspade, så att solen kom åt att bleka alla sidor.

Efter blekningen samlades vaxbitarna ihop i plåtbaljor och bars in i vaxblekeriets förrum. Här upprepades hela proceduren med smältning etc. Det omsmälta vaxet lades ånyo ut i karelerna för blekning ytterligare en månad.

Det färdigblekta vaxet samlades därefter åter i plåtbaljorna men bars nu in i rummet. Här smältes vaxet i en tämligen grund oval skål, som hade sin plats i en infällning på den murade spisens översida. Med en skopa hälldes det smälta vaxet upp på vita tefat, som lagts ut i långa rader på de väggfasta borden. Exakt lika mycket vax hälldes på varje fat. Efter ca 1/2 timme hade vaxet stelnat till en fast kaka, som lätt lossades från fatet.

De färdiga, nästan vita vaxkakorna packades försiktigt ner i pappkartonger - de ställdes på kant i rader med tunt papper mellan raderna. Slutligen sändes kartongerna på järnväg till köparna.

Som synes var vaxblekning en lång och omständlig procedur - den utfördes utan några som helst konstlade medel.

Efter Greta Klein och Jan Andersson, en gång medhjälpare i vaxblekeriet,

Elna Nilsson

Lite om vaxblekeriets historia och Hanna Sandells vaxblekeri

I 1700-talets merkantila historieskrivning är Jonas Alströmer det kanske mest framträdande namnet. Han förknippas med Västergötlands textilindustri, men nämns också med respekt när potatisen kommer på tal. Till de många saker han intresserade sig för, hör emellertid också vaxblekning. Det är i sammanhanget värt att notera Sveriges sista vaxblekeri ligger nämligen just i Sävsjö hembygdspark.

Vaxblekarkonstens egentliga hemland tycks ha varit Italien. På 1600-talet hade metoderna nått Tyskland. 1 Sverige förefaller Jonas Alströmer ha varit den förste som mer intensivt sysselsatte sig med hithörande problem. Under en av sina många resor besökte han bl. a. ett vaxblekeri i den franska staden Rouen. Sina intryck skrev han ned i dagboken på följande sätt: "Det gula vaxet smältes först i stora kopparkittlar och slås så i stora tunnor av trä, därutur det rinner i en träho, som är hålig i bottnen, så att vaxet kan rinna ned på en tjock trärulle, som sitter litet inunder och vevas omkring av en karl, och gör att det därpå nedflytande vaxer delar sig i små skivor eller löv, fallande så i ett träkar med kallt vatten uti. Sedan läggas dessa små vaxskivor på långa dukar på resningar med nät övertäckte, så att vädret ej må blåsa bort något - att igenom solens hetta och daggens fallande blekas eller vit göras; vartill de ock ofta hjälpa med talgs tillsättande till 20 à 25 pct och 6 pct till det de vilja göra bättre. Dock kan man få vitt rent vax utan någon tillsats av talg. . . En sådan blekning står på i två månader innan vaxet varder fullblekt."

Det är helt hantverksmässiga förfaranden Alströmer beskriver. Hans skildring kunde lika väl ha gällt Hanna Sandells vaxblekeri i Sävsjö två sekel senare. Hon byggde på en lång tradition den gamla damen, när hon nära 80-årig år 1950 la ner verksamheten. Hennes morfar, Erik Runstedt, hade anlagt ett vaxblekeri i Eksjö, där ännu en gata minner om det gamla hantverket. Rörelsen övertogs sedan i tur och ordning av de båda syskonen Carolina Fogelberg och Emma Sandell.

Den sistnämndas dotter var Hanna, som överflyttade verksamheten till Sävsjö vid sekelskiftet. För henne var emellertid inte som tidigare vaxljusen det egentliga avsättningsområdet. Inte heller blekte hon till medaljonger i vaxrelief, pärlor eller dockhuvuden. Sådant tillhörde 1800-talet men låg också bakom Jonas Alströmers intentioner. Kanske också bakom den resolution, som perukmakaren Jan Reis i Stockholm erhöll år 1741 av Kommerskollegium. Han är den förste kände vaxblekerifabrikören i svensk historia. Hans metoder var säkerligen ganska lika Hanna Sandells, men avnämarna helt andra. En och annan vaxstapel lämnade väl det Sandellska vaxblekeriet, men främst blekte man där åt apotek och droghandlare.

Så kom en ny tid. Det nedlagda vaxblekeriet låg på mark i stans utkant som skulle exploateras för bebyggelse. 1965 flyttades blekeriet och införlivades med föreningens övriga byggnadsbestånd. En raritet, men också ett exempel på svårigheterna att bedriva framsynt kulturminnesvård i dagens moderna samhäller,

Åke Werdenfels

Tidningsklipp

Eksjö-Tidningen 31/5 1910

Någon tidning från Göteborg

Någon Sävsjötidning

Smålands Dagblad, troligen 1935

Smålands Dagblad 24/10 1951

Smålands Dagblad 8/11 1962